Bambam..
Just nu är jag förbannad..det finns de som köper in katter för avel, och sedan när de är "värdelösa" så placerar de om dem så att de kan köpa in en ny katt..varför ska jag två gånger inom två år behöva förlora två enligt vissa "värdelösa" katter som jag aldrig haft en tanke på att placera om...det är inte rättvist..
Mamma och jag brukar försöka tänka att det finns en mening med allt..men jag har fortfarande inte sett vad det var för mening med att bossen skulle dö..och jag ser inte vad det finns för mening varför Bambam snart försvinner från mig..
Just nu känns livet meningslöst..och just ikväll önskar jag, som aldrig förr..att det fanns någon här som kramade om mig och sa att allt kommer att ordna sig.. Just ikväll känner jag mig oerhört ensam och jag har ingen att vända mig till..
Jag tycker synd om de som säger "men det är bara en katt, du kan skaffa en ny.." de som säger så har gått och går miste om en massa...
För att försöka förklara hur mycket mina katter betyder för mig...när vi var tvunga att avliva Bossen..så var jag mycket mer ledsen och kände mycket mer saknad än när min farmor och farfar gick bort..för vissa kanske det låter helt sjukt..men jag hade en närmare relation med Bossen än med dem...
Jag är vilsen och hittar inte hem..
Bambam är lika lite "bara en katt" som Arro var "bara en hund". Både du och jag vet hur det känns att älska ett djur, det kan vara värt så otroligt mycket mer värt än mänsklig kärlek, för kärleken till och från ett djur är oftast ovillkorlig.
Jag vet att det känns tungt, men vi är skyldiga att låta dem gå vidare om de lider. Det är det minsta vi kan göra. Ett älskat djur som gett sin kärlek, lyssnat på problem och tröstat när ingen annan kan. Det är dem vi är skyldiga ett värdigt slut. Om han inte mår bra måste du släppa taget, även fast det gör brutalt ont och är jättesvårt. Men du kan det, för du älskar honom, och han förtjänar inte att lida.
Jag skulle kunna säga att allt ordnar sig, men just nu skulle du inte tro på det, för jag vet hur det känns i sådana här lägen. Hopplöst är ett ord som är för litet.
Men jag säger det i alla fall, det ordnar sig, för det gör det! Livet går vidare, tiden läker såren, ärren bleknar med tiden och vi får minnas våra vänner med de vackra minnen vi har, för det skulle de vilja att vi gjorde!
Världens största kram!
