Jeanette

Vet att jag skrev om detta för några månader sedan, men jag slutar inte att förundras och jag tycker att det är värt att uppmärksamma då detta gör att man kanske inte känner sig som en bra mamma, man kan känna sig dålig att man har dessa känslor, vart man än kollar på internet eller hör nyblivna mammor prata, så är allt så himla underbart och så fort de fick se sitt nyfödda barn så blev allt annat bortglömt. Jag älskar Joel över allt annat, men jag kan helt ärligt erkänna att jag inte kände den där översvallande kärleken på en gång när han föddes, och jag har sannerligen dagar när jag är så less på att gå hemma, less på att livet ska anpassas efter någon annan och less på att inte få sova en hel natt. Men samtidigt så skulle jag inte vilja byta mitt liv mot någon annans för jag har verkligen världens goaste son och jag skulle göra allt för honom.

 

 

 

Är så less på alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud.. Känns inte som att det någonsin kommer att bli helt bra. Visst jag hetsäter och kräks inte, så egentligen så klassas jag väl inte som sjuk längre, men tankarna finns där och maler i mitt huvud.

Jag vet att jag inte är tjock i andras ögon, men när jag ser mig själv i spegeln så ser jag bara någon som är alldeles för stor. Och jag vet att ingen är nöjd med sig själv jämnt, och det är inte det jag begär, jag önskar bara att jag någon gång skulle kunna titta på mig i spegeln och gilla det jag ser, gilla den kropp som jag har..

Sen blir jag arg på mig själv att jag inte gör någonting, om jag nu känner mig tjock så måste jag ju göra något åt det, men jag har så dålig självdisciplin..

 

Svårt att förklara hur psykiskt påfrestande detta är och hur trött jag är enda in i själen..