Jeanette

Dumma tankar..mörka tankar..jag hatar dem.. det förstör så förbaskat mycket för mig själv..och så fort jag tror att det börjar gå bättre så faller jag igen..jag faller inte lika långt som för ett halv år sedan, men jag faller..och jag gillar det inte..och ingen som är i samma situation kan nog fullt ut förstå ångesten, hur jobbigt det är att hantera känslan av att vilja krypa ur sig själv..det är dessa gånger jag känner mig äcklad..jag vill utsätta mig för saker som jag vet inte är bra, och jag vill bara försvinna tills de går över.. Jag vill vara mindre och jag hatar att inte vara det, jag mår dåligt över mig själv och jag skulle göra vad som helst för att inte göra det.. De senaste månaderna har varit bra, oerhört bra jämfört med de senaste fyra åren, så har de senaste veckorna mer och mer gått åt till de mörka tankarna.. och hur mycket jag än vet vad jag borde göra och vad jag borde äta, så gör jag det inte så fort jag får minsta "möjlighet" att slippa undan.. även fast jag vet att det alltid slutar med samma sak..
Sen är jag ju förutom dessa förbaskade tankar kring hur jag ser ut, också expert på att börja förstöra när jag börjar få in bra saker i mitt liv..men har man under några års tid bara blivit sårad när man har lämnat ut sin själ, så är det inte alltid så lätt att göra det..för det gör ont, så är det..! Och jag vet inte om jag är redo att lämna ut mig själv, jag vet inte om jag känner för att utsätta mig för den risken..har fortfarande inte glömt smärtan, den sitter djupt rotad..att känna att jag inte duger, att jag inte är någonting att ha..att hur mycket jag än försökte så tjänade det inget till för det räckte inte..jag tycker det är skrämmande, 22 år och så fruktansvärt misstänktsam på andra och på livet..