hemlighet..
Känner att jag har varit dålig på att skriva på ett tag nu, men har varken hunnit orkat, eller velat. Nu ska jag snart iväg och hämta mamma, men lite kanske jag hinner få ner. Har spenderat två veckor på mitt nya jobb nu, hade min första klient i osndags, så nu blir det till att utreda om hon har rätt till bistånd eller inte. Att pendla till Ström är väl sådär, men det får väl gå. Denna vecka har jag bott i pappas lilla krypin, katterna tyckte det var mindre kul, men jag jobbade iaf in nästan sju timmar på flexen, det är inte helt fel!
Idag var jag iväg och åt frukost, sen fick jag reda på att jag även var inbokad på lunchen, innan frukosten stötte jag på Elisabeth som frågade hur det gick för mig, jag sa som det var att jobbet gick bra men annars så var det väl sådär..Då sa hon att vi kunde träffas en snabbis efter lunchen bara så hon fick prata lite med mig. Det kändes skönt, för jag kände inte att jag skulle kunna vänta enda tills nästa fredag när jag har tid hos henne.
Helt sjuk hur en enda fråga kan få en att börja grina..hennes fråga när vi satt där på hennes rum var "Hur mår du?" Tårarna började rinna och jag sa att jag inte mår så bra.. Jag vet att jag borde vara tacksam för att jag har jobb. och jag vet att det är en oerhört bra chans och jag får erfarenhet..men som Elisabeth sa till mig, är det verkligen bra för dig, just nu? när det får dig att må såhär. Och hon har rätt, det är inte bra för mig just nu. Jag är sjuk och mår inte bra, och detta får mig att må ännu sämre.. detta får mig att falla tillbaka i gamla fotspår, och där vill jag inte vara..
Jag har så oerhört lätt att lägga på mig en mask, låtsas att allt är bra när folk frågar, spela glad och skratta åt allt som man ska skratta åt, och innan jul så var jag glad, mitt skratt var på riktigt, men nu vet jag inte..så länge jag har folk runt omkring mig så går det bra, då kan jag härda ut, men det är ensamheten som är jobbig, det är då jag får panik, det är då jag får ångest.. Det är så många som tror att denna sjukdom inte kan vara så allvarlig, det är väl bara att rycka upp sig och vara glad?! Men det är inte så lätt..jag lovar, om det var så lätt, så skulle jag ha gjort det för länge sedan! Men jag kämpar mot demoner, demoner som vägrar att försvinna..
Idag var jag iväg och åt frukost, sen fick jag reda på att jag även var inbokad på lunchen, innan frukosten stötte jag på Elisabeth som frågade hur det gick för mig, jag sa som det var att jobbet gick bra men annars så var det väl sådär..Då sa hon att vi kunde träffas en snabbis efter lunchen bara så hon fick prata lite med mig. Det kändes skönt, för jag kände inte att jag skulle kunna vänta enda tills nästa fredag när jag har tid hos henne.
Helt sjuk hur en enda fråga kan få en att börja grina..hennes fråga när vi satt där på hennes rum var "Hur mår du?" Tårarna började rinna och jag sa att jag inte mår så bra.. Jag vet att jag borde vara tacksam för att jag har jobb. och jag vet att det är en oerhört bra chans och jag får erfarenhet..men som Elisabeth sa till mig, är det verkligen bra för dig, just nu? när det får dig att må såhär. Och hon har rätt, det är inte bra för mig just nu. Jag är sjuk och mår inte bra, och detta får mig att må ännu sämre.. detta får mig att falla tillbaka i gamla fotspår, och där vill jag inte vara..
Jag har så oerhört lätt att lägga på mig en mask, låtsas att allt är bra när folk frågar, spela glad och skratta åt allt som man ska skratta åt, och innan jul så var jag glad, mitt skratt var på riktigt, men nu vet jag inte..så länge jag har folk runt omkring mig så går det bra, då kan jag härda ut, men det är ensamheten som är jobbig, det är då jag får panik, det är då jag får ångest.. Det är så många som tror att denna sjukdom inte kan vara så allvarlig, det är väl bara att rycka upp sig och vara glad?! Men det är inte så lätt..jag lovar, om det var så lätt, så skulle jag ha gjort det för länge sedan! Men jag kämpar mot demoner, demoner som vägrar att försvinna..
Kommentarer
Trackback
