Djupa tankar
Jag har hittat en person som får mig att känna mig hel,
som får mig att känna mig som den vackraste i världen,
som gör att jag känner att jag duger som jag är.
Denna person får mig att lita på Honom,
tro på när Han säger att jag är det bästa som hänt Honom och
att jag betyder en massa för Honom.
Att jag tror på det Han säger är för mig helt underbart, jag som tappat tilliten totalt efter allt jag varit med om. Men jag litar på honom, och framför allt så känner jag mig trygg i att Han finns där. Jag skulle nog kunna göra nästan vad som helst, bete mig hur illa som helst, och Han skulle fortfarande stå vid min sida. Jag har haft en ofantlig tur.
Samtidigt så skrämmer allt detta mig lite, jag har fått höra tre ord som jag själv inte är redo att säga ännu, de tre orden är så starka att de skrämmer livet ur mig.. Men jag vet att han menar dem.
Att träffa en kille som är snäll, som inte är lik de killar jag träffat förut. Enligt min samtalskontakt så beror det på att jag är redo, att jag har kommit en bit påväg till att börja må bra. Att hade det inte varit så, så hade jag inte ens tyckt att just Han var intressant. Jag tror nog att det kan stämma. Jag är inte van att bli omhändertagen, jag är van att ta hand om. Från det att jag var liten och var hos min pappa så har jag fått ta hand om mig själv, jag är bra på att ta hand om mig själv, och jag har haft och har fortfarande svårt att be om hjälp, får då är jag svag. Jag håller på att jobba med att jag inte behöver vara fröken perfekt, att jag inte behöver vara bäst på allt som jag tar för mig, och att det faktiskt är okej att be om hjälp, att jag inte är svag då.
Det konstiga i hela det här är att jag inte har dessa krav på någon annan, det är bara jag som måste nå upp till dessa krav. Just nu pratar jag och min samtalskontakt rätt mycket om mina problem att visa känslor. Jag kan inte påminna mig om en enda gång som jag har blivit riktigt förbannad, visst irriterad har jag kunnat bli, men inte heller det har jag för det mesta visat, istället trycker jag in alla känslor inuti mig själv. Detta ska jag jobba med.
Det här inlägget blev inte alls som jag tänkt mig, men så kan det gå ibland, för mig är bloggen ett sätt att få ut känslor, att få ventilera, även om det absolut mest privata inte skrivs ut.
Jag vill bara avsluta med att säga att jag hoppas att alla någon gång får vara med om det som Han får mig att känna! Att bli älskad för den man är just för att man är den man är.
Det konstiga i hela det här är att jag inte har dessa krav på någon annan, det är bara jag som måste nå upp till dessa krav. Just nu pratar jag och min samtalskontakt rätt mycket om mina problem att visa känslor. Jag kan inte påminna mig om en enda gång som jag har blivit riktigt förbannad, visst irriterad har jag kunnat bli, men inte heller det har jag för det mesta visat, istället trycker jag in alla känslor inuti mig själv. Detta ska jag jobba med.
Det här inlägget blev inte alls som jag tänkt mig, men så kan det gå ibland, för mig är bloggen ett sätt att få ut känslor, att få ventilera, även om det absolut mest privata inte skrivs ut.
Jag vill bara avsluta med att säga att jag hoppas att alla någon gång får vara med om det som Han får mig att känna! Att bli älskad för den man är just för att man är den man är.
Jag saknar värmen och tryggheten mest hela tiden..
Han raserar mina murar
Kommentarer
Trackback